Min blogg

Det blev en tur till Barkarby igår, S ringde igår förmiddag och frågade om jag och barnen hade lust att åka med henne och C. Eftersom jag inte hade något planerat för dagen så packade jag in barn och vagnar och hämtade S(eller snarare placerade S som förare och klämde ner mig själv mellan barnen i baksätet) och sedan vidare och hämtade C.

Ditresan gick bra, men det var helt klart tack vare vindrutetorkare och en massa spolarvätska som S såg vad som fanns framför bilen. Väl framme så började vi med mat, passade på att lyxa med McDonalds, det är ju så sällan man får chansen att äta där. ;-)

Problemen kom när det var dags att åka hem, belysningen hade varit på och batteriet hade såklart dött. Toppen, dags att börja leta efter en vänlig själ med bil och startkablar, för självklart har jag ju aldrig tänkt att det är något jag borde införskaffa. En trevlig man, dialekten lät som en stockholmare, tittade på mig som att jag var helt dum och kom med något smått nedlåtande svar. Till slut gav vi upp hoppet och införskaffade startkabla egna startkablar från en närliggade mack, det kändes som att det skulle vara lättare om vi hade kablar eftersom de som väl var villiga att hjälpa oss inte hittade några kablar trots att de letade igenom hela bilen. :-) Med lite nya förutsättningar så var det så dags att börja jaga efter någon hjälpsam person igen. Haffade en bil som precis skulle backa ut från parkeringen och frågade så snällt jag kunde, tyvärr så har jag inga startkablar, blev svaret. Jag har startkablar, svarade jag, och var rätt nöjd över beslutet att besöka macken, men jag behöver en bil. Svaret var inte riktigt vad han hade väntat sig, och han skruvade lite besvärat på sig och det blev en tyst liten paus, jag skulle gärna hjälpa till, men tyvärr så har vi fem minter innan nästa ställe stänger så vi har lite bråttom. Var det det bästa han hann tänka ut att svara?! :-) Kvinnan/frun bredvid ville inte riktigt stänga dörren och drabbades möjligtvis av lite dåligt samvete, så jag var snäll nog att förklara att det var lugnt, vi kunde hitta någon annan. Men tänkte lite surt, hoppas ni blir stående någon gång omgiven av folk som är lika hjälpsamma som er själva. ;-)

Äntligen så hittade vi en riktigt trevlig man nära vår bil, han började med att hjälpa till att knuffa ut bilen från rutan och först försöka starta den med att springa igång den. När det inte gick  så hämtade han sin bil, parkerade framför vår och kollade upp var han hade sitt batteri. Samtidigt kom det en annan man, även hans batteri hade dött och han hade köpt ett startbatteri, så han skulle absolut hjälpa oss! Från att ha varit helt utan hjälp så hade vi nu en snäll man med en Volvo och en man som var lite överdrivet villig att hjälpa oss med sitt startbatteri. Men vi var lite snälla mot Volvo-mannen och lät honom åka och helt plötsligt så hade vi en bil som brummade igång.
Dags att packa in barn och vagnar, och vi hade plötsligt ett nytt problem. Nyckeln satt ju i bilen, och eftersom det bara hade gått att låsa upp förardörren när batteriet var dött så var det den öppna dörren. De andra dörrarna var ju lätta att öppna inifrån bilen, värre var det med bakluckan. Skulle vi nu chansa på att,
1. bilen gick att starta igen om vi stängde av den, eller skulle vi,
2. lämna vagnarna på parkeringen?
Eftersom det nu var rätt mycket folk på parkeringen så valde vi alternativ 1, det kändes som det billigaste alternativet. :-)
Tack och lov så gick det bra och vi kunde äntligen packa in allt, inklusive oss själva och barnen och åka hemåt. Tyvärr så var det fortfarande lika skitigt väder, och S var ju tvungen att klämma ur sig, nu skulle det bara fattas att spolarvätskan tar slut också, sagt och gjort,  när vi närmade oss Enköping så kom de sista dropparna och det vara bara att svägna in på ytterligare en mack och denna gång fylla på spolarvätskan.

Efter det gick det problemfritt, och snart var vi hemma igen.